Valldemossa kämpar för att rädda öns unika olivskörd

Morgondiset ligger fortfarande tätt över bergssluttningarna när Antonio Miralles parkerar sin slitna vita skåpbil vid foten av Tramuntanabergen. Här, strax utanför Valldemossa, har hans familj brukat terrassodlingarna i generationer. Klockan har knappt passerat sju denna söndagsmorgon, den 1 november 2026, och luften är fuktig och sval.

Det är säsong för olivskörd på Mallorca, och på de urgamla terrasserna i sten – ”marjades” som de kallas på mallorquinska – pågår ett hårt manuellt arbete som sällan syns i turistbroschyrerna eller på resebloggarnas glättiga bilder.

– Min farfar brukade säga att olivträden kräver mer tålamod än en envis åsna, säger Antonio med ett snett leende samtidigt som han breder ut de gröna uppsamlingsnäten över marken. Nätverket av rötter spräcker stengrunderna och marken lutar brant. Här uppe fungerar inga stora maskiner. Allt hänger på händerna, ryggen och tiden.

Under de senaste åren har rubrikerna om Mallorca dominerats av debatter om massturism, skenande bostadspriser och vattenbrist. Men bakom den intensiva hotellkusten och Palmas livliga shoppinggator finns ett annat Mallorca – ett ösamhälle där det traditionella jordbruket kämpar för att överleva i skuggan av serviceekonomin.

För Antonio Miralles och hans grannar i kooperativet runt Serra de Tramuntana handlar skörden inte bara om att producera olja av högsta kvalitet, utan om att hålla ett kulturarv vid liv. Om terrasserna inte sköts rasar stenmurarna under vinterregnen, och då eroderar hela bergssidan.

– När en mur rasar försvinner jorden ner i dalen. Det tar hundratals år att bygga upp det igen, förklarar han och pekar upp mot en nyligen restaurerad stödmur några meter ovanför oss.

Att hitta arbetskraft är ett av de största hindren. Många unga mallorkiner väljer hellre säsongsjobb inom hotell- och restaurangnäringen nere vid kusten, där lönerna visserligen äts upp av dyra hyror men där den fysiska ansträngningen är mindre extrem.

Bara några kilometer längre österut, i utkanten av Bunyola, driver Maria Lladó en liten pressanläggning tillsammans med sin bror. Hit kommer bönderna från trakten med sina fyllda säckar på eftermiddagarna. Lokalen fylls snabbt av den karaktäristiska, gräsliknande doften av nypressad jungfruolja.

– Människor vill köpa lokala råvaror på marknaderna på lördagar, men få förstår vad som krävs för att en flaska ska hamna på hyllan, säger Maria Lladó medan centrifugen surrar i bakgrunden. Kostnaden för bränsle och underhåll har ökat kraftigt de senaste åren. Samtidigt kan vi inte höja priserna hur mycket som helst, för då köper kunderna spansk industriolja i stället.

Hon torkar av händerna på sitt förkläde och bjuder på en bit lantbröd doppad i den nyss upptappade, grönskimrande oljan. Smaken är pepprig, fyllig och dröjer sig kvar länge i gommen.

Tramuntanabergen utsågs till världsarv av Unesco år 2011, just på grund av det unika kulturlandskapet som formats av mänskligt arbete under tusen år. Men världsarvsstatusen ger inga automatiska bidrag till de enskilda bönderna som gör grovjobbet. Lokala myndigheter har visserligen infört mindre stöd till underhåll av stenmurar, men byråkratin är omfattande och resurserna knappa.

Trots svårigheterna finns det tecken på ett växande generationsskifte. Fler unga återvänder nu till landsbygden för att starta småskaliga ekologiska satsningar, ofta i kombination med guidade studiebesök och direktförsäljning till öns kvalitetsmedvetna restauranger.

Uppe på sluttningen utanför Valldemossa har solen brutit igenom morgondiset. Antonio Miralles skakar varsamt en gren med en lång trästav, och mogna, mörklila oliver regnar ner över nätet med ett jämnt prasslande ljud.

– Vissa dagar värker hela kroppen, men när man står här uppe och ser dalen breda ut sig finns det ingen annanstans jag hellre skulle vilja vara. Jorden tillhör inte oss, vi lånar den bara ett tag och försöker lämna den i skapligt skick till nästa led, säger Antonio innan han böjer sig ner för att samla ihop dagens första säck.