Sóller bevarar bergssluttningarna med uråldrigt hantverk

Morgondimman ligger fortfarande tung över klyftan i Barranc de Biniaraix strax utanför Sóller. Det är söndag morgon den 25 oktober 2026, och luften bär dofter av fuktig vildrosmarin, fuktig kalksten och mogen frukt. Högt uppe på de branta terrasserna i Serra de Tramuntana hörs ett metalliskt, rytmiskt klang. Ljudet kommer från en tung stenhuggarslägga som träffar hård kalksten.

Här uppe, flera hundra meter över dalbottnen, står Tomeu Mayol, 58 år. Hans händer är grova, fårade av årtionden av damm och skiffer. Mayol är en av öns sista yrkesverksamma ”margers” – de traditionella hantverkare som bygger och restaurerar Balearernas urgamla torrmurar, kända som pedra en sec.

– Om dessa murar faller, då faller berget. Det är inte mer komplicerat än så, säger Tomeu Mayol medan han torkar pannan mot en flanellskjorta och synar en nyss kluven sten.

Konstruktionerna, som finns upptagna på Unescos världsarvslista sedan 2011, är ryggraden i Tramuntanabergens ekosystem. Utan murbruk, enbart sammanhållna av gravitation och exakt balans, har stenarna hållit jordmassorna på plats i tusen år. De skapar platåer där urgamla, knotiga olivträd fortfarande ger frukt. Men hantverket är hotat. Maskiner kan inte ta sig upp för de branta mulåsnestigarna, och få ur den yngre generationen lockas av ett arbete som kräver tunga lyft i stekande sommarhetta och bitande vintervindar.

– Det är ett arbete för tålmodiga människor, säger Tomeu. Varje sten har en framsida och en baksida, en botten och ett ansikte. Man kan inte tvinga in fel sten i en mur. Gör man det raserar hela sektionen vid nästa häftiga höstregn.

Den här hösten har arbetet blivit extra intensivt. Kraftiga skyfall under september månad orsakade jordskred på flera håll längs vandringsleden GR 221, den klassiska rutten som löper längs öns bergskedja. I Fornalutx och Sóller har lokala myndigheter därför skjutit till extra medel för att snabbt säkra terrasserna innan vinterns stormar sätter in på allvar.

Några terrasser längre ner arbetar 24-årige Marc Colom. Han tillhör en minoritet bland unga mallorkiner: efter tre år inom restaurangbranschen i Palma valde han bort de långa nattpassen för att gå som lärling hos Tomeu.

– Mina vänner tyckte jag var galen. De trodde att framtiden enbart fanns i techbolag eller på turistkrogarna. Men när man ser en mur som man själv byggt stå rak och stadig mot bergssidan känner man en stolthet som ingen dataskärm kan ge, förklarar Marc medan han skickar upp kilar av mindre grussten, så kallad reble, för att stabilisera murens kärna.

Det historiska landskapet runt Sóller är inte bara ett kulturminne; det är ett levande jordbruk. Just nu pågår förberedelserna inför den stora olivskörden, som inleds i november. På kooperativet i Sóller väntar bönderna på att årets skörd ska nå kvarnarna. De hundraåriga träden som klamrar sig fast på Tomeus terrasser producerar några av öns mest eftertraktade oliver.

Medan solen klättrar högre över Puig Major börjar vandrare från Tyskland, Storbritannien och Sverige röra sig längs den kullerstensbelagda stigen. Många stannar till och betraktar arbetet. Vissa fotograferar, andra nickar med respekt när de inser det tunga kroppsarbete som döljer sig bakom öns vackra kulisser.

– Turisterna ser skönheten, men de ser sällan svetten, konstaterar Tomeu med ett stilla leende. Men det är bra att de tittar. Kanske förstår de då att Mallorca inte är en kuliss som byggts upp för semesterdagar, utan en plats som generationer har slitit hårt för att forma och bevara.

Framåt lunchtid lägger Tomeu och Marc ner verktygen en stund. Ur en enkel tygpåse packas hembakat lantbröd, mogen tomàtiga de ramellet, lokal olivolja och en bit hårdost upp. De äter i tystnad med utsikt över dalen, där apelsinträden lyser djupt gröna under oktobersolen.

– Vi har mycket kvar att bygga, säger Tomeu och blickar mot en rasad sektion längre upp mot krönet. Men så länge berget står kvar och det finns sten att hämta, då fortsätter vi. Det är vårt löfte till ön.