125 miljoner år: Räkornas globala resa kartlagd i Spanien

Forskare i Spanien har presenterat nya spännande rön om räkornas evolutionära historia. En omfattande internationell studie, ledd av Consejo Superior de Investigaciones Científicas (CSIC), visar att dagens räkor härstammar från en gemensam förfader som uppstod i östra Stilla havet för cirka 125 miljoner år sedan. Från denna region spred sig kräftdjuren sedan över hela världen genom en rad olika havsrutter.

Denna upptäckt, som publicerats i den vetenskapliga tidskriften ‘Journal of Biogeography’, erbjuder en ny hypotes för att förklara den enorma biologiska mångfalden bland räkor. Forskningen utmanar flera klassiska biogeografiska teorier som ofta fokuserat enbart på fysiska barriärer och geologiska rörelser. Istället framhålls vikten av långdistansspridning och ekologisk plasticitet – det vill säga arternas förmåga att anpassa sig till varierande miljöer – som avgörande faktorer för deras framgångsrika spridning.

Mónica Núñez, huvudförfattare och forskare vid Institutet för Marina Vetenskaper i Andalusien (Icman-CSIC), förklarar att resultaten "drastiskt förändrar förståelsen för hur dessa organismer koloniserade planeten". Tidigare antogs det att räkorna hade sitt ursprung i det antika Tethyshavet, en havskorridor som under Mesozoikum förband Indiska oceanen och Atlanten. Núñez och hennes team konstaterar att den gemensamma anfadern snarare härstammar från östra Stilla havet under tidig krita.

För att kartlägga denna evolutionära resa använde forskargruppen molekylära markörer och fossila kalibreringar för att skapa en fylogeni, som sedan kombinerades med statistiska modeller av kontinuerligt rum. Denna avancerade metod, i kontrast till traditionella biogeografiska metoder, möjliggjorde en detaljerad spårning av spridningsvägarna med enastående precision.

Forskarna analyserade över 34 000 register från 155 nu levande räkarter. Analysen visade att efter sitt ursprung i Stilla havet, genomförde dessa kräftdjur en global expansion via flera marina korridorer. Bland dessa var transatlantiska passager mellan Amerika och Afrika särskilt framträdande, liksom koloniseringar mot Oceanien och Sydostasien.

Studien avslöjade också en accelererad spridningstakt runt gränsen mellan krita och paleogen, för cirka 66 miljoner år sedan. Denna period sammanföll med den stora utrotningen som ledde till dinosauriernas försvinnande. Forskarna spekulerar att denna ökning kan ha varit kopplad till omorganiseringen av ekologiska nischer och tillväxten av nya kustnära livsmiljöer efter katastrofen.

En annan viktig upptäckt handlar om räkornas spridningsförmåga. Enrique González Ortegón, även han forskare vid Icman, betonar att larvutvecklingstypen inte utgjorde någon betydande begränsning för den långsiktiga spridningen. Snarare var det deras ekologiska tolerans och historiska möjligheter till rörelse som formade deras nuvarande utbredning.

Resultaten från studien stöder en mer dynamisk bild av biodiversitetens utveckling, där anpassningsförmåga och långdistansspridning är lika betydelsefulla som traditionella geografiska barriärer för att förklara arters globala distribution. Forskningen har finansierats av spanska Ministeriet för Vetenskap, Innovation och Universitet samt EU:s NextGenerationEU-fonder, vilket understryker Spaniens roll i framstående marin forskning.